Jag fick ett brev från en gammal god vän. Han berättade att en av mina ungdomsdikter hade betytt mycket för honom i livet. När jag läste den igen kände jag att den har en charm i all sin enkelhet.

En del bygger sandslott

åt vattnet

att slicka på,

Andra gjuter cement

åt staden

att stå på

Spelar det någon roll

hur långt

var och en gör sina stenkast

i evigheten?