Jag fick ett brev från en gammal god vän. Han berättade att en av mina ungdomsdikter hade betytt mycket för honom i livet. När jag läste den igen kände jag att den har en charm i all sin enkelhet.
En del bygger sandslott
åt vattnet
att slicka på,
Andra gjuter cement
åt staden
att stå på
Spelar det någon roll
hur långt
var och en gör sina stenkast
i evigheten?
