Idag har det gått två veckor sedan pappa gick bort. Chocken har lagt sig men saknaden följer mig var jag går. Jag startade den här bloggen med ambitionen att regelbundet skriva men dagen efter jag gjort mitt första inlägg så dog pappa. Livet blir sällan som man tänkt sig och vi leds ständigt in på nya vägar. Veckorna som varit har fyllts av eftertanke och minnen. Jag har vandrat bakåt i tiden och har åter igen läst läst de gamla brev som pappa och jag en gång skrev till varandra. I ett av dem fann jag en dikt jag skrivit för 25 år sedan. Den fick mig att minnas hur vackert livet är och påminde mig om att min andes kraft ännu finns i mina tankar. Nu släpper jag den fri från skrivbordslådan och låter den sväva som en ande mellan himmel och jord.
När solen inte längre orkar leka dag
sjunker den värdigt ner i sin bädd
av skog
hav
hed
berg
eller var den nu råkar somna
och i dess sista spegling
ser vi aftonfalkens vingar
smeka guldhimlen god natt
Vinden leker ännu på ängarna
där den skalperar maskrosbollar
Lyckliga vågor dansar över klipporna
medan mörkret lägger sig till ro
Så smyger den blyga månen
tyst och stilla fram
och slänger generöst sitt silver
i gölar
floder
bäckar
sjöar
I skogen jagar tassar
och tassar flyr
tills nästa brytning
då den rodnande morgonen kommer
generad över att vara dagens första ögonblick
”Inte ska väl jag?” viskar den till gräset
innan den väcker dimmorna och sprider dagg
Jag står i det nya ljuset
och försöker se vilka vägar
som passar mina fotsteg
Så som fjällvråken stannar jag upp i livet
och ryttlar en stund
men jag faller inte
så länge luften finns under vråkens vingar
så länge andens kraft lyfter mina tankar
kan vi båda flyga
och ett ögonblick kommer
när ett annat går
Jesper Adin
